Hemsö rahvas
Tagasi raamatute juurde
C1
Hemsö rahvas
August Strindberg · SV · 43190 sõna
August Strindbergi saarestikuromaan jälgib ettevõtlikku mandrielanikku Carlssonit, kes saabub lesk Flodi tallu Hemsöl, et põllumajanduses korda luua. Tema ettevõtlikkus, sotsiaalsed ambitsioonid ja võimumäng äratavad saareelanike seas nii imetlust kui ka vastuseisu. Elava dialoogi, huumori ja terava inimliku arusaama abil kujutab romaan tööd, armastust, pärandust ja konflikte Stockholmi saarestikus.
Peatükk 1 / 138%
Sisselogimine võimaldab sünkroonida edenemist ja salvestada sõnu oma kaardipakkidesse.
Kapitel I — Carlsson går in i tjänsten och befinnes vara en spelfågel.
535 sõna · 3 min
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt. De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle hissa focken, som inte fanns.
Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern, när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.
— Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; — stopp till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god gång.
Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:
— Ja si, det vet jag inte! Ja si, det kan jag inte säga! Ja si, det vet jag rakt inte.
Så dem blev han inte klok på!
Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom salongsventilerna.
Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar, så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.
»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att inför stadsbon vara från landet.
Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en stuga inne mellan alar och tallar.
Kogu raamatu lugemiseks ja kuulamiseks registreeru või logi sisse.
